Förut har jag aldrig berättat för någon om mitt förflutna, men jag gör det nu.

 

För 14 år sedan, på en gård i Skördebygden bodde Dorith & Kent Mistdawn. Dom hade inga barn, men mest av allt önskade de sig barn helt enkelt. Det var tomt och dystert utan barn. Det gick år, men så plötsligt visste dom att dom skulle få en liten flicka - mig. När hon föddes 17 maj så valde dom att döpa henne till Alexandra Sofia Mistdawn. Dom var så lyckliga, det var fred & godhet överallt. Alla var snälla ingen ond person fanns på den tiden. När jag var 2 år fick jag en syster - Hedda. Jag var glad över att ha någon att leka med, fastän att jag bara var 2 år och Hedda var för liten att leka med. Men år efter år gick, jag blev 4 år och Hedda blev 2 år. Så fick vi ännu en syster - Maja. Jag tyckte det blev lite tröttsamt med nya systrar hela tiden. Mamma Dorith & pappa Kent var visserligen glada att de äntligen hade barn som kunde hjälpa till hemma på gården. Men tiden gick sakta men säkert kvickt framåt och jag var 5 år, Hedda var 3 år och Maja var 1 år. Vi fick en lillebror - Joe. Det var så kul med en lillebror! Men tiden stannade aldrig. Världen blev mörkare, invånare i lilla byn blev oroliga. På gården där hemma födde vi upp hästar. Och jag hade alltid varit hästintresserad. När jag var 12 år, Hedda var 10, Maja var 8 och Joe var 7 så fick jag hem ett brev i brevlådan. Det var från 'Aideens beskyddare' dom ville att jag genast skulle ta mig till Moorland så fort jag kunde. När jag väl var framme, fick jag tala med Justin. Jag hade förstås sällan träffat hästarna i hagen hemma på gården förut, men det visade sig att dom hämtat upp en annan häst som jag skulle få låna ett tag. Jag väntade, och väntade tills... det dök upp en transport från ingenstans ut kom en man i chaps som öppnade transportens lucka och ut klev en ståtlig skimmel valack på sina smäckra ben. Han var det finaste jag sett. Starstone, hette han. Mannen gav grimskaftet till mig och körde iväg. May i moorlandstallet mötte mig och visade mig hur jag skulle göra. Så fin han var, snäll och lugn. Jag borstade av honom och kratsade hovarna. Till sist hjälpte May mig att sadla & tränsa honom. 

 

Sen dess, i hela 2 år har jag väntat på att den trasiga bron som gick sönder under vintern när jag var i själva 'Jorvik'. Jag har väntat sålänge, så många tårar jag fällt efter saknanden av min familj. Och nu har vi äntligen funnit varandra! Alla mina hästar, har min familj fött upp hemma på gården. Och nu får jag äntligen vara tillsammans med dem. ♥